smekapiska
Att vara frisk.
Ja, inte begär man så mycket då. När jag va sjuk insåg jag att jag borde uppskatta att vara frisk mer. För det sög så förjävligt att va sjuk. Nu, fast det känns förjävla jobbigt med plugg och skola igen så uppskattar jag att vara, ja just det, alldeles normal. Allt är alldeles normalt igen.
Att våga.
När man vågar stå för sin åsikt. När man vågar göra det man känner för, utan att känna att det kan bli fel. Det är bland det bästa som finns att göra det som faller en in, impulsivt, och utan att tänka på följderna. Och försåts att itne känns någon regret efteråt. Bara stolthet.
Att bli röd i nyllet.
Det lär ju ska vara bland det jävligaste som händer. Jag blir det hela tiden, för allt. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen, jag blir det för det jag skäms för och för det jag inte skäms för. Jag blir det när jag skrattar, när jag blir överraskad och alltid när jag redovisar. Jag är en vandrande reklampelare för ketchup. Kan inte göra nåt åt det, och det är åt helvete.
Jeans.
Egentligen dissar jag ju inte jeans i sig, för jag tycker det är skitsnyggt. Men antingen är dom för små eller för stora. Sitter dem bra över röven så säckar dem i knäna och tvärtom. Eller så är de för långa och oformliga. Tror det är jag som är oproportionelig, jag kan inte ha jeans, och det blir jag galen på.
