jossewn

Ibland får man lov att skärpa sig, ta sig i kragen och inte vara så jävla mesig. Jag är en mes, en verkling.. en sån som hatar att försöka. Men samtidigt en vinnarskalle som är så rädd för att förlora att jag håller mig ifrån att ens spela. Hur går det ihop? Vinnarskallar brukar vilja tävla om allt, de vill alltid visa att de alltid kommer vara bäst och på så vis alltid vinna. De vill tävla för att vinna. Tävlar man inte, vinner man inte. Det säger ju sig självt. När jag var liten tävlade jag om allt. Springtävlingar, vem som tappade tänder först, vem som kunde äta snabbast u name it. Förlorade jag välte jag saker, skrek och gjorde ett jävla liv i luckan. Men vann jag så vrålade jag av lycka och gjorde inget för att dölja stoltheten. Mitt motto var "det handlar inte om att vinna, utan att se till att de andra förlorar" Men jag tror att jag glömt hur härligt jag faktiskt tycker det är att vinna eftersom jag sällan vill försöka längre.

Ingen aning varför jag skrev dedär där uppe egentligen. Är på dåligt humör, nervös, träningen gick skit, jag mår illa och håller på att börja grina av trötthet. Vad fan är det för sorts vinnarskalle egentligen?  När fan ska jag sträcka upp mig själv och sluta vara så jävla pussy? Borde ta tag i det nu, hitta tävlingsmänniskan i mig på en gång och se till att vinna.