jossewn

Vi ses imorgon grabbar! Fyfan så taggad jag är!

Ja denna kväll skyndade jag in i duschen och sladdade ut i kylan i blött hår, risig mössa och fleecelångkallingar utanpå jeansen i färd att ta bussen till karro. Det blev ingenting med det.. Hävde mig upp för en barriär av snö bara för att se att det ej fanns någon väntande stig bakom och benen gav vika, så jag föll och gled ner på marken i en liten menlös hög igen. Jag var kall, less, stressad och blind. Blind eftersom mina ögon tårades av vinden så mascaran rann och jag såg ut som en tvättbjörn. Efter detta vände jag på klacken och gick hem igen för så som det sett ut dittills skulle nog inte gud låta mig ta mig över snabbleden till busskuren utan att först bli släpad efter en långtradare och sedan tuggad på av en isbjörn som el gran finale.

Nu ska jag sova, detta är en riktigt dålig kväll och jag är trött. Sådana här kvällar får mig att undra, vad fan tog jag mig mödan att duscha för ikväll? Freeeeeäääässsssssccchhh

Hemma. Under de få fucking underbara dagar jag spenderade i huvudstaden har jag insett att det inte finns något för mig i den här staden. Jag ska bort härifrån. Snart.

Blir fortfarande galen varje gång jag se detdär namnet. Så sjukt.

Vill någonstans tro att det finns något mer. Vill tro att livet har mer att bjuda på än såhär. För gör det inte det så dör jag. Fan, godnatt.

Tom. Så in i helvetes tom. Och jag är så löjlig. Vet varken ut eller in. Så ska det inte vara, inte nu, inte redan. Och jag vet att jag är dum, men mitt skenande inre är nära bristningsgränsen. Är ur balans, håller på att tappa allt jävla förstånd som finns kvar. Känner mig så hopplös, vill inte vara i mig själv, men jag kan inte komma ifrån mig, det är en sak jag är säker på. Och det finns en sak till jag är helt säker på. Och det är att jag måste sluta med det här, nu direkt. Innan jag faktiskt blir galen och förstör allt för mig själv, på allvar.

U.N.D.E.R.B.A.R.T
I november lyfter planet mot stockholm där jag ska spendera en helg med nadja och elvira. Hotell, shopping och se IN FLAMEEEEEEES. Äntligen, är så inihelvetes jävla taggad. Kan inte behärska mig, fyfaaaaaaaan!!

Jag ska ta tag i mitt liv de kommande 2 veckorna. Jag ska. Jag ska storstäda mitt rum till att börja, kasta allt gammalt, kasta allt som inte finns i nuet. Jag ska plugga som ett djur och få saker gjort i tid, och se resultat i det. Jag ska på klassfest i helgen och det ska bli så jävla roligt, för jag behöver något storslaget, det var så längesen. Och sedan ska jag göra något jag egentligen inte vågar. Och jag ska strunta i den jävla dumheten vi människor tar oss för alltför ofta. Dumheten som med andra ord kallas stolthet. Den ska jag strunta i, och sen se vart det tar mig. Till vinst eller förlust. För den som inget vågar kommer aldrig vinna. Man brukar säga ''nu ska dom få se på fan''. Men det finns inga dom att bevisa något för, finns bara mig själv så.. nu jävlar ska jag få se på fan.

Vad allt bara blev jobbigt helt plötsligt. Tror att tänkare alltid kommer hitta något som inte känns bra, för att de rannsakar sitt inre så mycket. För att de vänder saker upp och ner framlänges, baklänges och åt sidan. De gör allt så mycket svårare för sig själv. Måste allvarligt sluta med sånt här..

Jag är i extas. Literally. Harry Potter, helt jävla genialiskt. Filmen var hur bra som helst. Satt och grinade bakom mina 3D brillor flera gånger. Känns dock så sorgligt att resan är slut här, man har ju vuxit upp med dessa filmer. Från att man var 7, till nu 10 år senare. Kommer nu läsa alla böcker i ordning, se alla filmer igen och sedan läsa böckerna på engelska. Kommer aldrig förlora min galna kärlek till det här. Ärligt, alltså.

Vet inte vad det är med mig nuförtiden. Är helt orkeslös, vågar knappt lite på någon och där inräknat mig själv. ALLT är så jäkla jobbigt så jag vet inte vars jag ska ta vägen. Vill bara ligga under täcket och fan inte komma fram nåt mer. Vet inte vad jag vill med nåt, vet inte vad jag ska skriva för att nån ska förstå. Förväntar mig ingen medkänsla. Vet inte ens varför jag skriver det här, kanske för att ge nån sorts förklaring till varför jag inte är mig själv nu. En förklaring till varför jag är konstig och inte finner ord. En förklaring till varför jag inte kan stå ut med någon just nu, eftersom jag inte kan stå ut med mig själv.
Fattar inte när allt blev såhär svårt? När blev jag så svår?
Livet ska inte vara så svårt, jag blir galen. Bokstavligen.