jossewn

Kärlek mellan mig och någon kille är för mig någonting svårt. Nåt stort, men så jäkla svårt att hantera. Jag har fått uppleva den på ett bra sätt och på dåliga sätt. Kärlek är härligt, kärlek är det bästa som finns. Men jag kan inte med den, har man fått den är den svår att hålla kvar. Jag är kär i kärleken, tycker det är så galet vackert men det har sina mörka sidor. Jag börjar nästan tro att svek, smärta och tårar hör kärleken till. Nu låter det som att jag inte tror på den alls men det gör jag. Kärlek är, som jag tidigare skrev, något svårt och jobbigt men också fint och inget kan få mig att må så bra som den. Men fan den har krossat mig, den har byggt upp mig och krossat mig igen så jag vågar inte riktigt lita på den helt enkelt.

Kärlek till vänner känner jag när jag blir så jäkla glad och taggad av att umgås med dem. När de ger mig energi. Känner stor kärlek till många av mina vänner. Till dem som är närmast och visar att de bryr sig.