WHEN YOU'RE FIGHTING AGAINST A DEAD END
Nu ska jag släppa ut lite idioti från hjärtat hade jag tänkt. Lite funderingar sådär. Alltså, jag har en fråga som jag sen tänkte diskutera lite kring.. Kan man få det man vill ha mest i hela världen? Kan man verkligen det?
Somliga skulle nog svara ja direkt på den frågan. De som upplevt det, eller de som har väldigt låga krav. Jag menar, vill man helst i världen ha något simpelt, något som inte kostar, eller något som bara hänger på dennes vägnar så skulle svaret ja framstå som självklart.
Men de flesta skulle nog svara ett antingen rakt nej, eller åtminstone ett tveksamt nja på frågan. För jag tror de flesta strävar, strävar efter större saker. Strävar efter sånt som kostar mycket både bildligt och bokstavligt, sånt som inte bara handlar om vad en person vill. De flesta sätter ribban högt och hoppas kunna ta sig över utan att riva. Men hur går det för dem? Vi tar kärlek till exempel. Där behöver två hjärtan dunka i samma takt. Två individer, två viljor. I flera fall funkar det, bara. Men de som krossas och de som trots detta inte kan sluta känna dedär starka känslorna för personen som krossar.. Vad blir det av dem? Känslor kan man inte tvinga fram av någon annan. Det måste komma naturligt. När det inte gör det på en gång, kan en annan persons känslor ändras då efter en lång tid av hopplöshet, efter en lång tid av längtan? Kan de trasiga till slut få till det? Kan verkligen de som trasats sönder få den de vill ha mest i hela världen?
Somliga skulle nog svara ja direkt på den frågan. De som upplevt det, eller de som har väldigt låga krav. Jag menar, vill man helst i världen ha något simpelt, något som inte kostar, eller något som bara hänger på dennes vägnar så skulle svaret ja framstå som självklart.
Men de flesta skulle nog svara ett antingen rakt nej, eller åtminstone ett tveksamt nja på frågan. För jag tror de flesta strävar, strävar efter större saker. Strävar efter sånt som kostar mycket både bildligt och bokstavligt, sånt som inte bara handlar om vad en person vill. De flesta sätter ribban högt och hoppas kunna ta sig över utan att riva. Men hur går det för dem? Vi tar kärlek till exempel. Där behöver två hjärtan dunka i samma takt. Två individer, två viljor. I flera fall funkar det, bara. Men de som krossas och de som trots detta inte kan sluta känna dedär starka känslorna för personen som krossar.. Vad blir det av dem? Känslor kan man inte tvinga fram av någon annan. Det måste komma naturligt. När det inte gör det på en gång, kan en annan persons känslor ändras då efter en lång tid av hopplöshet, efter en lång tid av längtan? Kan de trasiga till slut få till det? Kan verkligen de som trasats sönder få den de vill ha mest i hela världen?
Kommentarer
Trackback
